hannajonsson

Det finns många som har det väldigt tufft. Det finns människor som lever under ständigt dödshot i krig, människor som är fattiga och dör i svält, sjuka människor, hungriga människor, våldtagna människor som till råga på allt själv blir anklagade för att ha gjort fel, det finns barn som blir misshandlade dagligen, vuxna som blir misshandlade, människor blir diskriminerade, kvinnor nedtryckta i allt de gör bara för att de är just kvinnor, män som pressas till att vara någon annan än sig själv för att mansnormen är så starkt befäst, personer som utsätts för hat på grund av religion eller hudfärg eller en yttepytteliten brytning, djur som blir illa behandlade, barn som blir mobbade, det finns kvinnor i Afghanistan som döms till fängelse för att de "förlöpt hemmet", kanske rymt från en man som de tvingades gifta sig med när de var 10 år gamla och sedan dess blivit torterade på olika sätt.

 

Det sistnämnda vet jag för att jag såg en dokumentär om det häromdagen. Den var talande och beskrev hur kvinnorna kände sig mer fria inom fängelsets murar än utanför där de allvarligt skadat familjens heder. Men vem bryr sig om att kvinnorna är skadade? Ingen. Ingen ser det.

 

Rätt ofta tänker jag att det hade varit skönt att bara slippa bry sig om alla orättvisor. Varför ska jag, som är extremt priviligerad på många sätt, må dåligt över andra som inte haft lika tur? Är inte det slöseri med ett gott liv? Men nej, jag kan inte sluta bry mig eller sluta bli psykiskt påverkad av all jävlighet.

 

Idag blev jag glad och peppad för jag fick mer i lön än vad jag trott. Började planera lite smått hur jag skulle köpa den där tröjan, de där byxorna, det där vinet, det där läppstiftet och fanimig jag ska nog köpa det där halsbandet också. Samt gå på bio för 150 spänn. Där sitter jag i skinnsoffan med min macbook för 10.000 kronor som jag fått från min far i studentpresent och skriver en handlingslista samtidigt som platt-tvn står på bara för att det "är trevligt med lite ljud i bakgrunden". Där sitter jag i en härlig, varm, trygg miljö jag absolut inte gjort något speciellt för att förtjäna. Att jag ens fått en studentpresent är fel. Borde det inte räcka med att få gå några år i skolan och lära sig litegrann? Vissa får ju inte ens det. Andra går till jobbet på mornarna när de är sju bast. Ofta oavlönat. Där sitter jag och är lite glad över de mest onödiga sakerna medan någon annan, kanske bara i ett hus intill, gråter för att något överjävligt hänt.

 

 

 

Vad fan ska jag göra? Mitt dåliga samvete hjälper inte.